onsdag 31 december 2008

2008 ad.

Ska man hänga i bloggosfären och dessutom titulera sig kolumnist - ingen kan ju hindra mig från att ha mina egna kolumner - även om kvällspressen törstar efter mina ekvilibristiska utsvävningar - så är det kutym med en årssammanfattning. Finns säkert mallar för hur en sådan ska ställas upp, men med vanan trogen så stakar jag mina egna spår, plöjer mina egna fåror och går min egen väg... ok, ni fattar.


PERSONLIGT



Ett år äldre - 36 - även om jag under hösten hävdat i olika undersökningar att jag är 37 - hur som helst så låter det märkligt gammalt. Men står det så i dokumenten så stämmer det säkert. Jag försöker hålla stilen och klamrar mig envetet kvar i en svunnen ungdom som sakta fejdar bort. Visst går det att luras och fejka lite med en medvetet ungdomligare klädstil, dock blir det hela tiden svårare att avväga så att det inte blir looseraktigt. Men jeans och najkii-sneakers tar ingen ifrån mig någonsin - å kebban sitter cleant, det har den alltid gjort.

Rent kroppsligt så har jag väl sakta fått ge efter för naturens så kallade dragningskraft som sakta bryter ned en i beståndsdelar ovärdigt en hunkie. Jag är inte längre lika fåfäng - dels för att det inte finns så mycket att jobba för längre... Jag är nöjd och lycklig med min lilla DJ och skitjobbiga AK, de betyder allt för mig... bara jag får min egentid som är så behövlig för en tänkare och analytiker.

Jag tränar i princip varje dag, men det är inte alls med samma frenesi och intervall som förr - dels för att kroppen inte orkar...eller rättare sagt, den återhämtar sig inte lika fort. Förr var två pass om dagen som en promenad i parken - idag blir det på sin höjd löpning fram och tillbaka till jobbet och sedan innebandy på kvällen. Å andra sidan så tröstar jag mig med att det är få i min ålder som är lika slimmade. Och helt har jag inte gett upp - de hälsar fortfarande igenkännande på solariet och klippintervallen har bara utökats från var 8:e dag till var 12:e. Så än finns det hopp om farsan.



FAMILJEN



Det känns som om vi har svetsats samman en hel del det här året - finns säkert flera infallsvinklar på den aspekten och jag tänkte resonera lite rent allmänt. Framför allt så har 2008 varit ett ekonomiskt sämre år - dels för att AK envisas med att traggla runt på 3 olika jobb med genomsnittsveckor på ca. 25 timmar även om det låter på henne som om hon jobbar 60. Men också för att hösten inleddes med en familjär sjukdomsmånad med rejält inkomstbortfall, kostnader för medicin och läkarbesök - jag vill hävda att vi inte har återhämtat oss ännu efter den smällen, varken kroppsligt eller kapitalistiskt. Lägg därtill att Papi gått upp på dagtid i en administrativ och projektroll vilket gett en pluringförlust på ca. 4500:- netto per månad. Så visst svider det - å andra sidan kanske jag måste bli bättre på att förhandla... men jag ser det mer som en insats med avkastning på längre sikt. Jag är fortfarande otroligt stolt över att jobba för AstraZeneca och trivs utomordentligt med både arbetsuppgifter och arbetskamrater. Hur som helst så har dessa faktorer gjort att familjen tilldelats mer tid tillsammans vilket i sig har varit ytterligare en viktig investering.

Lägg därtill att Ester har utvecklats till en alldeles egen underbar uppenbarelse med mycket skinn på näsan och en hoper divalater. Ingen dag är den andra lik med henne och det är med spänning som man varje kväll ser morgondagens äventyr med tillförsikt an. Bara hennes uppsjö av ansiktsuttryck är värt en egen fotosession. Jag hade intentioner om att vara föräldraledig under våren - men jag får nog flytta fram de planerna till hösten istället.

En sista aspekt som bidrog till familjens sammansvetsning var sommaren i skärgården - den bästa sommaren någonsin, möjligtvis så har jag vissa ytterligare anspråkskrav vad det gäller väderleken - men man kan inte få allt. Men det kommer ju fler...

Hmm... jag kom på en sak till - av det tråkigare slaget. Liz. Hennes plötsliga bortgång ställde allt på sin spets - men ska man med lite distans försöka utvinna något positivt av en sådan tragisk händelse så är det att både familj och släkt har hittat tillbaka till varandra i större utsträckning. Värderingar kring livet har omförhandlats och nuet har blivit mer påtagligt.



HEMMET och dyl.



Trots viss frånvaro av likvida medel så har Papi ändå med moderat handlingskraft bidragit till att stärka landets ekonomiska resurser med ett par investeringar. Totalrenoveringen av vardagsrummet där det nu bara saknas en öppen spis samt inköpet av en ny fransman till garaget ligger väl kanske längst fram i blickfånget. Inför nästa år har jag inga jätteplaner på lur - dock ska jag ta en holmgång med alla innerdörrar som ska få ett nytt lyster och patina. Dessutom ska våren tillägnas en avbetalningsdrive av ett par sådana där onödiga räntefria köp. Slut med sådant larv nu - se där, ett nyårslöfte!!



MUSIKSCENEN


Lika bra att erkänna - Papi Jam har tacklat av, packat ner skivcase:arna och slipmatsen - har inte samma hook och koll på clubscenen och framför allt inte en enda spelning på meritlistan för året som gått. Ja, inte ens mixtapen har synts med samma frekvens. Men Papi har ändå flowet att plocka fram om det skulle behövas - någon Rasmus Lindwall är jag inte ännu....

Hur som helst så vill jag ändå hävda och påskina att 2008 var lite av ett mellanår rent kvalitetsmässigt. Inga stora släpp och inte heller så mycket nytt som imponerade. För egen del så är nog upptäckten av the DEY det som känns mest spännande. Dessutom har Lorentz och M.Sakarias befäst utropstecknet och förväntningarna kring svensk hiphops framtid. Se bara till att släppa fullängdaren någon gång grabs...aaaiiight!

BOKLÅDAN


Om musikåret kändes lite knackigt så har Papis litterära ambitioner kompenserat detta med råge. Bokslukeri får nog bli beteckningen för 2lax8. Både bra och dåliga alster har passerat revy på nattduksbordet, vilket säkert en del läsare har noterat. Ett tag läste jag så mycket att orken och drivet att recensera dem upphörde - och jag tror jag fortsätter med upplägget att bara presentera aktuell bok. Under årets sista del så tvingade den ekonomiska situtationen mig att börja botanisera bland AK's gömma av Koontz-böcker. Kan tyckas lite märkligt...och jag håller med... för egentligen så gillar jag ju inte fanskapet... Koontz alltså.

Årets bok alla kategorier blir under trumpetsalvor: Harlan Coben - Den enda lögnen.


SPORTÅRET


Vi nördar fick vårt lystmäte mättat med både fotbolls-EM och OS i Kina. På lokalt riksplan lyckades Östers IF med konststycket att inte ta sig tillbaka till Superettan - skämmes ta mig fan. Liverpool har dock inlett hösten lysande i både ligan och Champions League - en dubbel framåt vårkanten skulle allt vara mumma. Och när det gäller SSK så famlar jag fortfarande i ett diffust mörker för att återvinna en tappad sug. Ingen hockeymatch live i år än så länge - men å andra sidan så spelar de ju som en kasse bajs och är pretty profillösa, oavsett vad Klimpen, Clabbe och Linus säger. Tabellen säger mer typ.


BLOGGEN


Har fått upp farten känns det som - 396 inlägg på ett bräde, mer än ett om dagen. Försöker variera innehållet med att både vara lärande, upplysande, provocerande och informerande. Jag har inga ambitioner att nischa innehållet även om de politiska inslagen väcker flest reaktioner. (Roligast var det när jag gav mig på Syndikalisterna i januari). När folk frågar så brukar jag hävda att bloggen är min kanal utåt för att kompensera min brist på social kompetens och ovilja till umgänge. Om man undrar så finns min vardag på pränt ett knapptryck bort.

Bloggen är också ett milstolpsfönster för lilla DJ's utveckling - och från i år så har jag vidareutvecklat fotoboken som delas ut till mor-och farföräldrar med att även innehålla de bästa bloggtexterna.

Och vilken var årets bloggtext? Tja, smaken är ju som P's bak - kraftigt delad - men om jag får plocka ut det inlägg som jag är mest nöjd med så blir det nog "Pang du är död" från januari.


SEX


hmm... minus två då. Men dock en ökning med 33%. Eller säg så här för att rekapitulera tävlingen under 2007 - det blev mer korv och Red Bull än sex under 2008.


ÅRETS FILM


Vi är så ruttet dåliga på att komma iväg på bio - oftast känner vi att vi har utnyttjat barnvaktsmöjligheterna och dess limit till annat, så vi har dragit oss för att plocka in gardet för egna förlustelser. Sådant behövs, det är vi medvetna om och ska bli bättre på. Istället har det blivit några filmer tillsammans i soffan - men oftast har jag suttit framför datorn själv och slukat violence. Första pris tillfaller under hård konkurrens: No country for old men.


VÄNNER


Vi, eller framför allt jag har försakat en hel del umgänge under året som gått - orken har inte riktigt funnits där och jag orerade om problematiken tidigare i december. Nåväl, gjort är gjort och kan bara göras bättre. Mitt andra nyårslöfte blir således att börja umgås och höra av mig lite oftare - och då inte nödvändigtvis via sms nattetid *ha ha*. Vissa vänner har vi tappat av olika orsaker, tex. flytt - medans vi har vunnit andra - jag tänker här på DJ's kompis Emmys föräldrar som vi trivs utmärkt med och träffar då och då under otvungna former.


Avslutningsvis ett tack till alla som läser - vissa av er vet jag vilka ni är och andra kan jag gissa mig till men feel gärna free att droppa några rader eller kommentera lite oftare. Förvisso är jag en monologmästare, men jag skulle kunna tycka att lite mer dialog skulle liva upp bloggen. Tack 2008 - Välkommen 2009. Tack livet!

måndag 29 december 2008

Flossy Mova' Nyårsspecial



Che! Så häur fåur det bli... Vi kör en kompromiss - Papi Jam har inte full koll på clubscenen just nu, och DeeJay Promotions hävdar fortfarande att det är sommar och vägrar redovisa listorna för Urban Cuts och Prime Cuts. Kvar återstår Dance Charten som är lika varierande och up to date som Svensktoppen.

Å andra sidan så ska jag inte gnälla för jag säjfar med en videotripple som ni kan köra på repeat - ingen märker något ändå, då kvällens aktiviteter brukar gå ut på att uppgradera smaklöshet och amatörism till en konstform. Ok, en förutsägbar tripple - men du är homesafe vid första slaget.












Danny tänker ni - Jodå säger jag, det finns ett äckligt sug i låten även om det tar emot. Några shyssta Dieter Bolens- inspirenter och ett breaksound som loopar i bakgrunden med ett skumt ljud som dyker upp då och då. Det låter som ett isberg som bryter sig loss... poetiskt? jag vet.

Vi ses i januari.

de-wine

skit också!





det här hemmet är just nu en territorial u-landszon när det gäller tillgången till ädla druvdrycker. Och jag som skulle/ska ha en delikat filmkväll med två Pew Pew-filmer.


Det här håller inte - jag måste kalla till ett logistikmöte med leverantörerna.

everybody be cool, and you... be cool.

eller en dag i en barnvakts liv



stadens bästa staty - har både snopp och snippa

Vad händer mannen? Saker och ting börjar röra på sig... Men varför har du hustler som dresscode?





Det ser värre ut än vad det är - men eftersom det finns en gnutta dignitet kvar av den gamla Papi Jam Player så är det under hans normala värdighet att snåla ut till ÖB för att snika tag på billiga batterier till DJ's alla alarmsystem - det vill säga samma saker som enligt henne går under benämningen leksaker.




Jamen... det är ju bara å titta - vad är det för ställe som på fullt allvar tror att folk ska parkera sina cyklar 70 meter från ingången. Dessa högtflygande planer går sedan som en röd tråd genom hela butiken. Jag lyckades aldrig komma underfund med systemet och hittade således inte några batterier. Varorna verkade vara upplockade på måfå, och kunderna såg ut som fövirrade stolpskott. Det kan ha varit så att de var det redan när de klev in i butiken men det förtäljer inte historien.




DJ ruttnade dock till slut och projicerade fram en death by coldliness - vilket tvingade faderskapet till en språngmarsch tillbaka till stadens centrala delar. Nu med vetskapen om att man aldrig ska bege sig ut i förorterna utan eldkastare alternativt braskamin.

lördag 27 december 2008

jul-brejk




Lördagen innebar ett break i den sedvanliga julhelgslunken - både gastronomiskt och socialt. Medan AK förärade Hemtex med sin närvaro så inledde DJ och Papi dagen med en bergsbestigning upp mot Bodahöjden för avpolletering av flickebarn hos farbror Jerry och kusinerna Oliver och Cassandra. Ute i Gärtuna väntade nämligen trofast de som enligt Ester går under benämningen "innebandykillarna" - vilket hon med stolthet uttrycker för att bekräfta en connection med.


Julmaten skulle fettas och svettas bort vilket också med tapperhet och frenesi utfördes. Diplomatiskt blinkade resultattavlan 8-8 när slutsignalen ljöd efter att Papi indianat fram motståndarnas sista mål. Jag vill ändå vidhålla att Andreas Frogsplash kom för tidigt - en fras som annars endast är AK förunnad att deklarera.





Magen sade sedan stopp för mer prinskorvar och annat svullo - vilket passade ypperligt då våra helt underbara kvartersgrannar och tillika föräldrar till Esters bästa buddie, Emmy ramlade in för lite samkväm. Papi stod för dukning och Minako för delikatesserna. Sushi we sa' like...

pappa, vad hade du för dockor när du var liten?


så du förstår bäjbi, Big Jim hade smockat dina Hello Kitty och Bompadrakar hur lätt som helst! Du vet, Papi växte nämligen upp under Survival of the fitest-eran.

fredag 26 december 2008

nähä...



...det här går inte. Jag började att titta på The Bank Job - mest för att Saffron Burrows skulle vara med. Kom ihåg att jag tyckte att hon var skitläcker i Deep Blue Sea, 1999 - nu så här i efterhand har jag mina doubts över mitt dåvarande anorektiska selekterande. Nåväl, hon är betydligt läckrare i den här 70-tals pastichen som aldrig lyfter - så jag stänger av.

Det får bli Max Payne istället - eller som vi säger i hooden: Less QQ and more Pew Pew!

i väntan på...



Har förstått att vissa som väntade på Flossy Mova till juldagens förfestande är besvikna - jag tar på mig det, bad av mig. Jag ska gottgöra det till eder nyårsfest. Men det kräver lite av er turntable-trollkarl för han har haft annat att tänka på under december. Dock har ovanstående låt gått på repeat, men den klassar knappast in rent kategorimässigt på listan. Men den är sjok nice.

Pappa, det luktar gott!

Det är något allvarligt fel med DJ's luktsinne - alternativt något allvarligt bra...

Stod i köket och utövade aeroba rear-ends förlustelser - så där som man lite frigjort kan göra när man är hemma själv med den lilla damen.

De senaste dagarnas basföda som bestått av skinka, köttbullar, ägg, prinskorv, humangus med godis osv. gjorde såklart sitt till. Mäkta nöjd konstaterade jag en märkbart söt och äggig fragrance som spred sig i köksregionerna där jag stod och diskade - att då få en uppriktig och ärlig hejarklack vid sin sida gjorde ett fadershjärta mäkta stolt.

Jag hyser stort hopp för den ungen som redan utvecklat en rackarbrakarrumpa av rang. Till och med Clubba Clabbe var imponerad, och det säger en hel del.

Den värsta of the värsta står ändå Gringo Bingo för. Jag har fortfarande the moment of a lifetime på öronhinnan då han 2001 fick en hel färja mellan Danmark och Sverige att stanna upp och röra sig i en parallell tidssekvens samtidigt som ett 80-sekunders k-pistsmattrande hördes eka från färjans klosettregioner. En hel veckas uppsamling av Roskilde-mag-gaser skulle ut - och ut kom dem.

Japp, detta får bli julhelgens lågvattenmärke - men alla variationer av läsare ska ju således utfodras.

Pappa, hur gammal kan ett lejon bli?

- minst 150 år, gumman...






1858 &1936





1960 & 2002


Den 20 november 1858 registrerades lejonet som Peugeots symbol, men redan 1847 fick juveleraren och gravören Justin Blazer, Montbéliard, i uppdrag att ta fram ett passande emblem för företaget med "god smak" och som skulle säkerställa livslängden av varumärken.

Peugeot var stora tillverkare av sågblad vid den här tiden och för att symbolisera dessa valdes ett lejon eftersom sågbladen liksom lejonet var smidiga, starka och hade vassa tänder. Den första Peugeotbilen tillverkades redan 1889 och var en ångdiven bil. Två år senare gjordes den första bensindrivna bilen men något lejon var ännu inte i sikte.


De första bilarna tillverkades av Armand Peugeots firma Société des Automobiles Peugeot och han hade efter ett gräl lämnat familjeföretaget Fils de Peugeot Frères vilka hade rättigheterna på lejonet. Det gamla familjeföretaget gav sig också på biltillverkning 1906 och först här dyker lejonet upp, åtminstone i namnet för den döptes till Lion Peugeot. Företagen slogs amman 1910 men först efter Parissalongen 1933 fick bilarna firmans emblem i fronten.

Fast redan under 1920-talet var det populärt bland Peugeotägarna att pryda navkapslarna med ett lejon. Genom åren har det förändrats ordentligt och ömsom varit detaljrikt, ömsom stliserat, omgivet av trianglar och fyrkanter, förlorat kroppen och fått den tillbaka – men alltid varit en symbol för Peugeot.

onsdag 24 december 2008

kollage

ett stadsbarns väntan på tomten





men till slut dök han upp - den gamle gubbtjyven...

tacka vet jag vanligt folk

märkligt... dödens fotsteg förföljer mig - Alf Robertsson har lämnat in, en folkets dandy.

Det hela började som ett skämt under en lättsam sommarfest ute i skärgården när Mormor tog kommando över discoanläggningen. Till ackompanjemang med en fiskhåv jazzades "Tacka vet jag vanligt folk" fram under skratt och flams.

Men Alf sådde ett frö - och under en weekend i ett soligt Falkenberg styrde Papi & AK bilens front mot en hamnfest i Grebbestad för att få mer av det Robertssonska lystmätet - bara ett tråkigt besked hemifrån om en bortsprungen "Lilla My" avbröt det intiativet.

Vi tog dock igen det senare samma vinter med ett osannolikt närvarande på en countryfestival (jo, ni läste rätt) på Tyrol inne i stan. Affe var headline och rockade som aldrig förr.

Personlig favorit är nog "Hon steg på finlandsbåten".

"fyra dar av tät bekantskap, på ett hotell i Södertälje - gav mig mer än livet nånsin haft att ge min själ förut"

ro för själen



droppar lite fler usla Sony Indoor Snapshot för att gestalta denna jul som går under temat "ro för själen". AK jobbar idag, i denna kommersens tidera. Men jag ska inte klaga, för när Mormor och Morfar droppade förbi och stal flickebarnet för en tur till kyrkogården så smet jag iväg till Frisörgänget för lite X-mas Cuts.


Det var chill stämning där, så jag fick mig lite sedvanlig inblick i det lokala och nationella fotbollslivet. Värvningar, rykten och svarta spelarlöner.

Igår var DJ's krambjörn och tillika gudfar här för lite julmys med glögg och skinkmacka - de passade då på att byta de sedvanliga bokpaketen. Clubba Clabbe ser till att Esters bokhylla fylls med nyutgåvorna av Min Skattkammare och DJ kontrar med målstyrda bokönskningar av de lite djupare slagen. Klippeti-Klabbe hade dessutom goda nyheter kring sin treatment att förtälja vilket av naturliga själ föranledde en frågekedja med intresserade "what if's"

En jul med ro för själen var det ja... men också numera en dag på året som väcker tankar om allts förgänglighet och vikten av att ta vara på sina nära och kära - här i nuet. Efter julmat och Kalle ska vi tillsammans med Esters kompis Emmy och hennes föräldrar bege oss till S:ta Ragnhildskyrkan för en stämningsfull julkonsert. Passar bra med lite kontemplation och eftertanke - också ett pasande tillfälle att tända två ljus för två själar som numera sprider kärlek och värme lite på distans - men dock ständigt närvarande i våra minnen. Liz & Cossi, jag säger som Fox Mulder - jag vet att ni är därute...

Återkommer senare ikväll med en Flossy Mova Julspecial - å kanske lite mer snapshots.

3 x äntligen!


Veckan som gick bjöd på tre begivenheter under temat "äntligen"
  1. Robert Prytz annonserar om en comeback inom svensk fotboll - hjäptränare i LB07, division 1 södra... jodå, du tänker rätt... är det inte där som Östers IF harvar?
  2. Horace Engdahl tillkännagav att han packar ihop och lägger ner - Gert Fylkings vädjan till trots.
  3. Och så slutligen - Nike väljer varje år att fokusera på en av sina retro-serier. Papis favorit Cortez är äntligen tillbaka - den snyggaste sko som någonsin har gjorts. Fråga bara George Costanza! Put your sorries in a sack, mister!

tisdag 23 december 2008

Håkan, kom hit nu!



Håkan på jobbet är fotonörd - eller förenklat sagt så är han allt som jag inte är... När han inte står och hänger vid KanBan-tavlan och switchar process- och produktionsanläggningar så sitter han och muppar sig med photoshop. En handy man helt enkelt.

Man kan också säga att han är allt det som min supadupaSony inte är.

Hade tänkt fånga den 23:e och väntan på tomten - det blev sådär... å jag gav upp. Vill också ha en systemkamera med inställbar slutartid.

Men allt är inte skit - ledigt från jobbet fram till den 7:e januari. Så jag tog tillfället i akt och stämplade in som dagbarnvårdare kl. 16.00 idag. Hur länge? Tja... vi säger väl till den 6:e

God Jul på er!



söndag 21 december 2008

13.04


13.04 idag hände det... Barnen väntar på tomten och den 24:e - Papi fick sitt lystmäte idag, och sakta börjar det nu att gro i en ledbruten mans lekamen. 13.04 idag befann sig norra halvklotet så långt bort från solen som man kan komma - frågar ni mig så har vi varit parkerade där de senaste tre månaderna. Men jag kanske är lite extra känslig.

Det vänder nu - så låt tomtefanskapet komma!

Reclaim the woods



Jag är ett med naturen, jag är ett med skogen och jag är definitivt ett med ädelgranshelvetet som jag släpade hem från Moraberg till centrum.

Trädkramare är ett speciellt släkte för sig - nu har jag gästspelat, och känner att det räcker bra så fram till nästa jul.

Men kunde du inte ha tagit bilen då? Alltså... jag kan eventuellt tänka mig att ta bilen till skogen - men att ta skogen till bilen... åh nä! någon måtta får det vara.

lördag 20 december 2008

internerad



Så här lagom till jul händer det att mitt falska fadershjärta försätts lite i gungning - men jag fokuserar och skakar av mig det genom att tänka positiva tankar, och att jag gör det "för hennes eget bästa".

DJ tragglar på med lycka och frenesi när det gäller både bokstäver och siffror. Räknar obehindrat upp till 20 och lite till, bara den rätta mutan finns på plats. Prickar numera flertalet av bokstäverna och vid sidan om står en ivrigt påhejande Papi med flaggor och konfetti. Beröm föder mer engagemang och DJ stretar envist vidare i jakt på bekräftelse.

Vad det arma flickebarnet inte vet är att det finns en dold agenda - vilket späddes på nu i veckan när jag var i väg och handpengade skrivbord och stol. De skulle komma in under vecka 2 - och med det startar operation internat. Tanken är att i redan tidigt skede vänja Ester med internatmiljön så att hon är redo och förberedd när det bär iväg till Schweiz vid fyra års ålder. Jag har planer på att under hennes tredje levnadsår låta henne pröva på att sova i sovsal med andra människor. Har tittat ut ett lämpligt ställe mittemot hennes dagis - RIA står det på skylten. Har jag riktig tur, och om jag sticker till dagispersonalen lite fikabröd så kanske de kan hämta ut henne därifrån på mornarna.

Det gäller att vara om sig och kring sig om man vill komma någon vart här i livet.

fredag 19 december 2008

liar-king



Det blir bara värre och värre - och samvetet är nu som en föråldrad hängpung - typ svajigt... Har precis ljugit ihop en enkät rörande mina ändtarmsproblem. Mr. Hemis - thats me!

Men vad gör man inte i jakten på en Global kökskniv - det är nära nu.

jag var ute...


...och cyklade lite i våras. Jag kanske tog i lite för mycket i all min frustration - och kanske var jag inte helt nyanserad, eller låt oss säga påläst i mina omdömen. MEN, även om jag ber om ursäkt så vidhåller jag ändå att det ser för jävligt ut.


Ni kanske kommer ihåg att jag gick coco jambo på ofoget att bara återställa en viss del av de upprivna gatstensförsedda stadsgatorna här i centrum. Nu, så här 8 månader senare så har jag insett att den applicerade asfalten är ett taffligt försök att anlägga cykelbanor.

Meh! get real, det finns ingen som cyklar i Södertälje - och skulle det vara någon så är cykeln stulen. Gör om gör rätt! Bygg en saluhall för mina krävande smaklökar istället - åhh! höll ju på att glömma att man ska göra om Luna Gallerian till en foodcourt - med det innovativa upplägget kebab, sallader, pizza och kolgrill. Damn! ska bli kul att pröva något nytt här i byn.

torsdag 18 december 2008

vila i frid

bosarve naturreservat - gotland


Vi tog farväl av Liz idag - en varm, innerlig och personlig begravning som berörde starkt både på yta och djup. Livet är orättvist, det vet vi om - Livet väljer själv den väg den ska gå, ibland får vi följa med längs färden, ibland viker den av.


Det är svårt att bedöma värdet av en persons liv.

Några skulle säga att det mäts av de efterlevande.

Vissa säger att det kan mätas genom tro.

Andra genom kärlek.

Andra människor säger att det inte finns någon mening med livet.

Jag?

Jag tror att man mäter sig själv genom människor som mäter sig med dig.

Vad jag också vet är att ingen kunde mäta sig med Liz, hennes drömmar och den levnadsglädje som hon spred bland sina nära och kära - det är till dem jag sänder en kondoleans av omtanke.

Livet går vidare - kanske inte just nu och här - men snart, och då följer vi med.

tisdag 16 december 2008

pipparkuksbak


Märkligt... fick plötsligt väldigt ont i magen.
Har antagligen smittats av AK's magsjuka.

hur göra?



Sitter i valet och kvalet, och vet varken ut eller in. Tänk att ett litet mail kan ställa livet på sin spets så snabbt. "ENLARGEMENT - DOUBLE YOUR PENIS SIZE - FOR INITIAL FREE!!"

Jodå, så stod det - och nu sitter jag här med alla julklappspengar i ena handen och en imaginär vacuumpump i den andra. Hur skulle ni ha gjort?

måndag 15 december 2008

Behind enemy lines



Jag befinner mig mitt i en brinnande krigszon... omgärdad av det som på latin går under benämningen faeces... Typ skit och avföring (aha! tänker då några av de som jag spelar XL-Coachen och Dream Team med).

Ester har haft det, Oliver har haft det, Farmor har haft det, Jerry har haft det, Barnen på dagis har det och AK ser jag ibland svepa förbi här i våningen i riktning till och från toaletten.

Jag har det inte - men det hänger nog ihop med min kostföring, uteslutande baserad på Red Bull och lussekatter. I'm the idrottsman ya know!

söndag 14 december 2008

Jani Kalkkonen



En jämn ström av förfrågningar angående vad det egentligen är Jani Kalkkonen lyssnar på i sin För(o)renade firmabil har strömmat in. Det hela uppdagades när ett par personer kommit på honom med Frank Sinatra i de söndersprängda Blaupunktarna. Om det vore så väl säger jag - men nu stannar det inte därvid. Och det är bara av respekt för hans övriga familj som jag valt att fram till nu lägga locket på.

Nu börjar dock påtryckningarna övergå i handgripligheter - varmed jag känner mig tvungen att avslöja hans vurm för konceptet Jason Donovan + Kylie Minogue i Suomapakksi-tolkning goes disco.

Jag vet... det är vidrigt.

lördag 13 december 2008

Snopp Snoppy Snopp


Så nära knulla du kan komma...

http://www.zshare.net/audio/521092668932b7cd/

för övrigt så åkte korvkiosken som står nere vid centralstation förbi för andra gången ikväll - undrar just vad det betyder...

höll ju på att glömma



Grattis Kevin! - men det här visste vi ju redan för ett par månader sedan - det har ju egentligen aldrig varit någon tävling... Efter Gimmie Gimmie Gimmie så var i alla fall jag övertygad.

Missade finalen igår eftersom vi var på ett mysigt 60-årskalajs för mamma Bergqvist - men har nu hunnit lyssna ikapp. Och jag får nog tillstå att vinnarlåten är den bästa sedan Daniel Lindström sjöng Comming true. Det måhända vara en tydlig flirt med Glenn Medeiros - men det funkar.


Huruvida Kevins möjligheter att lyckas är skrivna synes något oklart - Idol är inte en automatisk språngbräda och att tvåan av hävd ska lyckas bättre får sig nog en nosbränna i år. Alice må vara duktig men därifrån är steget gigantiskt.

Kevin kan eventuellt överleva på att det skimrar en 50%-ig Carola-aura över honom - och med proffsighet och svenska folket i ryggan så kan det nog bli en och annan platta såld. Annars så ses vi på scenen vid politikertorget i Södertälje - du och Andres Estéche

veckans politik



Tittade förbi en stund hos fackpamps-mormor och morfar idag och fick mig ett brandtal om kollektivavtalens förträfflighet. Det är ok - jag tycker till och med att det är lite gulligt, och det visar ju också att de inte har gett upp allt hopp om deras svärson trots allt.

Jag håller naturligtvis god min och lyssnar intresserat - det hör till god ton och är en självklar artighetsprincip. Det är ju ändå min dotters morföräldrar vi talar om, dessutom är det hederliga och reko människor som förtjänar all respekt. Jag är ju när allt kommer omkring inte helt svart fördärvad i vare sig fötter eller själ. Det är bara ett par principer som på intet sätt är ovidkommande som gör att fackligt medlemskap är totalt omöjligt för mig.

  1. Den politiska kopplingen - jag kan naturligtvis på intet sätt förlika mig med att en stor del av den summa jag eventuellt skulle betala in som facklig medlemsavgift går med ilfart till såssarnas huvudkvarter på Sveavägen, för att sedan öronmärkas till nästa valkampanj. (Och det här är egentligen det enda argument jag behöver men...)
  2. ...jag är ju inte dummare eller sämre påläst än att jag kan medge att det faktiskt finns en styrka i kollektivavtalens idé. Dock har den fackliga rörelsen - i mitt tycke - gått från sunda värderingar till ett märkligt brödraskap där man internt slåss för personliga förmåner och där maktfullkomlighet har blivit ett honörsord. Där styrkan låg i enigheten och viljan av att möjliggöra för den strävsamma arbetaren att lyckas, riktas numera kraft och insatser mot den svagaste länken. Vilket ofta är liktydigt med den minst arbetsvillige. För mig är lön detsamma som en bekräftelse och en morot till att prestera ännu bättre - förklara då för mig hur facket ska stimulera undertecknad då man inte jobbar för att jag ska få rätt lön, utan istället för att jag ska få samma lön som Rune som tillbringar större delen av sitt arbetspass i personalrummet eller i omklädningsrummet...

Nåväl, det går alltid att argumentera för eller emot och jag kommer även fortsättningsvis lyssna på mormors tal. Man behöver inte tycka lika som en annan person, men man kan lära sig mycket av att lyssna på någon som brinner för något.

Vad jag inte tog upp idag, var tex. baksidan av styrkan i kollektivavtalen. Den styrka som med oönskad kraft tydliggörs i dessa kärvare tider. Den styrka som i dagsläget utestänger en generation från arbetslivet - i runda tal hålls var femte person under 25 år utanför arbetsmarknaden. Detta gör oss näst sämst inom EU - och moderaterna måste finna bot på detta utanförskap. Trots LO-ivrarnas mantra: Alla ska med...

en Papis försvarstal


Vet inte riktigt hur jag ska börja, för jag vet att saker och ting kommer att missförstås eller feltolkas - vilket brukar vara ett grundläggande nöjesmoment i ett försvarstal. Så eftersom det här egentligen inte är ett försvarstal, utan snarare en verklighetsdeklaration från undertecknad så lämnar jag just den estraden öppen för alla som ändock finner nöje i sådan förströelse. Det brukar trots allt vara helande för det personliga egot.

Nåväl - så här är det för så är det, för jag är jag. Och så här har det alltid varit och så kommer jag att förbli. Jag har nämligen inträtt i den slutna kretsen av "gamla hundar", och jag föredrar att stå.

Vi befinner oss i mitten av december och i sedvanlig ordning så lider jag av vinterdepression - jag är trött, glåmig, idéfattig...ja, fattig för den delen också, initiativlös, mer asocial än vanligt och vill inget hellre än att bara kliva ner i källaren och sova fram till april. Det är då - precis som alla andra år - som december ger dig en fet lavett med en handske i umgängesläder. Den månad som jag helst inte vill se en levande själ mer än min sambo och min dotter då jävlar är i princip varenda dag fulltecknad - oftast med flera aktiviteter per dag. Och de få andrum som finns ser AK, som är sjukligt besatt i att umgås, till att fylla. Och tittar sedan på mig med en oförstående min när jag bryter ihop och skakar likt en nervneuros.

Jag är en ensamvarg, och har varit det länge, som har styrt min umgängeskrets helt efter mina egna regler. Och det ska de riktiga vänner som finns ha den största eloge som finns för. Allt har alltid skett på mina villkor - men hur konstigt det än låter så har jag heller aldrig ställt några krav. Jag blir aldrig besviken på någon, jag förväntar mig inget, och räknar aldrig med att något ska vara på ett speciellt sätt. Man kan nog kalla det för ett status quo - eller kanske "ge och ta". Det märkliga i sammanhanget är dock inte att jag skulle vara socialt rädd på något sätt - jag har en sjukligt stor sfär av sekundära vänner och bekanta, och jag vårdar det förhållandet seriöst och välmenande. Jag vet att föra mig i olika sammanhang och rum - har inga problem att tala inför stora åhörargrupper eller leda arbetslag eller intresseformationer. Bara jag får styra hur mycket av mig själv och min tid jag ska lämnas ut.

Just den här perioden på året suger och stjäl mer ork ur mig än någon kan ana - ja möjligen de som likt jag lider av denna klimtazonåkomma eller är födda i kräftans stjärntecken. Kräftor vars hem är deras borg där de hämtar kraft. Lägg därtill... och nu kommer vi in på nästa känsliga ämne... Jag har aldrig varit särskillt barnkär, och har under hela min uppväxt flytt småbarn. Vägrat hålla i dem och mer än en gång varit beredd att hjälpa vissa idiotföräldrar att kasta ut deras monster från butiker och dyl. Ja, i princip så hade jag bestämt mig, och förlikat mig med ett barnfritt liv. Nu satte dock AK stopp för det, och den lyckligaste dagen i mitt liv var när DJ poppade ut. Och jag älskar henne mer än allt annat på jorden, men det jag vill komma till är att min bakgrund och amatörism på området gör att rollen som pappa kräver mer och dränerar mer must ur mig än en som är van. Jag behöver små andhål - och mina innebandyträningar har därför blivit heliga. Jag kommer bort en stund - jag får röra på mig - och jag får skrika könsord... fatta en sån grej bara.

Det som komplicerar det hela lite är att när jag väl har jobbat en hel vecka och likt normala föräldrar skulle kunna få lite vila genom att dela upp omvårdnaden (fan,va snyggt det lät) - ja då intensifierar AK sitt arbetande och jag blir en än mer uttröttad heltidspappa som aldrig kommer ikapp - ett bissart kretslopp tuffar oförtrutet vidare. Zzzzzzzzzzzz!

Förhoppningsvis ger det här en viss inblick i hur jag funkar - jag kräver inte att man ska förstå - men för att undvika vissa missförstånd så kände jag mig ändå nödgad att dela med mig av lite själslig vämjelse. Jag har dock chockat kroppen lite den här helgen genom att både dyka upp på ett 60-årskalas och ett 4-årskalas. Dessutom ser jag faktiskt fram emot det årliga doppet i grytan hos faster Birgitta i Norsborg nästa helg. Tror fan det!

onsdag 10 december 2008

verkligheten tränger sig på...



Märkligt vad allvarligt vissa människor tar saker och ting nu för tiden... Hade på mig min Ronaldo-replica (näe...inte han pajasen i Manscum United) på innebandyn idag - och genast började motståndarna att jaga mig med tändare för att elda upp den. Jag vet inte om de trodde att jag var Ronaldo på riktigt... men med tanke på hur gudomligt jag lirade så förstår jag dem.


Noterar förresten att SSK sparkar sina tränare idag... jag visste inte ens att de hade några. Att döma av tabelläget så trodde jag bara att de gick ut och lirade lite på skoj.


Noterar även att man marknadsför juldagseventet ute vid rinken med en jättelik halvnaken Robban Carlsson i avundsvärd shape. Frågorna som infinner sig naturligt är: Kommer han? och kommer han då att klä av sig ännu mer? Jag har kvinnliga bekanta som undrar - ja, manliga med för den delen.

måndag 8 december 2008

ICA Super-dåre


Kände mig som Björn Rosenström idag...

En enkel fråga ställde jag till den lilla expediten Om du stått här, och inte jag, skulle du då bli besviken?

Men hon svarade: Nej, jag skulle ta en macka med pastej, hålla käften, ta en tidning och sätta mig

Jag hade fått en kombatant, jag ville inte ge mig Så jag sa min lilla smörgåstant,vad kul det är att se dig Menade jag det? Nej,du är allt en typig jävla tjej Du kanske själv skulle in i ugnen och bli pastej

Dagens...eller nej, fan hela veckans pris för hutlöshet går oavkortat till ICA Lindboms Livs ute i Östertälje. Ramlade in där på väg till jobbet idag för att greppa en muffins till fikat. Det var nu riktigt länge sedan jag jobbade favoritpasset eftermiddag/kväll så jag kände att det fanns anledning att fira. Döm då om min förvåning när jag kommer fram till deras bakeoff-hörna. Ni vet, halvsunkigt förbakat bröd med massor av konserveringsämnen som butiken bara värmer på.

Ta en titt på bilden ovan och gör en egen bedömning på vad ni tycker att en muffins i den sizen ska kosta i en ICA-affär...

Ok... ni har säkert fyllt ett spann på allt från 6-14:- Snålt, tycker det giriga aset på Lindboms Livs! 18.90:- ska jag ha! utan prutmån.

P: "Ursäkta, stämmer det här priset?"

Exp: "Ja, men det finns med choklad och vaniljlasyr också"

P: "Jo, men det här är ju bara en vanlig liten muffins"

Exp: "Nej, den är stor"

P: "Nej, den är inte stor, jag skulle baka större själv - dessutom är den ju billigare på kondis och café nere i centrum.

Exp: "Jaha...hum...(något ohörbart)

P: "Varför inte drämma till med en hundring när ni ändå håller på, det här ju hutlöst - skulle du själv betala den summan för den där kraken"

Exp: "Va? Ja...jo..."

P: "Det är klart att du säger det - men det är ju tur, för då är det ju nån som köper dem - själv tappade jag lusten helt"

Samtidigt väntade jag på att det likt i Rosenströms låt skulle visa sig vara ett "practical joke", men det hände inget - det här var for real. ICA verkar vara helt marknadsmässigt demoraliserat.

lördag 6 december 2008

på tal om worth


Någon gång funderat på swooshens uppkomst?


Caroline Davidson studerade grafisk design på Portland State University i början på 70-talet. Då hon var intresserad av, och hade en fallenhet för reklam kom hon i kontakt med Phil Knight som undervisade i ämnet. Caroline började göra frilansjobb för Phils firma och 1971 fick hon uppdraget att designa en logo som skulle placeras på en sko, tillverkad av det nyregistrerade företaget Nike.

Hon lämnade över swooshen och Phil återgäldade arbetet med en check på 35$ och 1972 introducerades den för Nike-skon. So much for the worth.

Najkii-boy Jimmy & Najko-Ester

julklappsönskan



Jag börjar känna en viss kallsvettig panik komma krypande men Ester är obeveklig:

P: - Ester, vad önskar du dig i julklapp?

E: - En lillebror

Och likt Sven Melander ovan börjar jag bli beredd att tillgripa samma vokabulär...

joulecard



Aaj då... denna dramatiska december har ställt till det lite. Vi är redan framme vid 6:e december och de där traditionsenliga och pricksäkra julkorten som Papi satt och fnulade med i november - bäst före leveransdatum i förhållande till beställningsdag har nu passerats. Visst, det finns en expresstjänst men den kostar 3 gånger så mycket som korten for what its worth. (vi kommer till det där)

Fenomenet julkort var förresten en av anledningarna till att Papi valde CityMail före Posten en gång tiden - eller Bring som de så fyndigt heter numera. Jag brukar räcka över sopkassen till dem när de kommer i trappen med sina gröna utstyrslar. Men å andra sidan så fick man ju hela Borås-alliansens postorderkataloger istället - for what its worth.

Hur som helst så tog jag lejonet till Plantagen och bomullsodlingarna ute i Moraberg för att se om det fanns lite kvalitetskort för en ringa summa. Det får helt enkelt bli köpekort som ska dikteras och postas. Och om inte just du får något så är det inte Postens fel, utan allt är helt i sin ordning - you're not worth it!

fredag 5 december 2008

När allt är som mörkast...



så finns det en tid och plats som väntar. Ljuset i tunneln...

fredags throwback



Veckans fredags-throw back är en sanslös kärleksskildring av och för representanter av Generation X - ta den med er ut i nattvimlet, själv fortsätter jag zippa på min Opal Springs.

torsdag 4 december 2008

din lögnaktiga orm...



Det var ett tag sedan sist det tilldrog sig... men dagens datum anno domini så var det Papis tur att dra sin beskärda del till VAB-träsket.

En lagom rolig DJ lyckades få Papis sinnen att rinna över och sonkia släpa ut en barfota skitunge från Willys, där de tänkta ingredienserna till den gemensamma matlagningen skulle inhandlas. När krutröken hade skingrat så låg bara en fadd känsla av gemen kvar. Betänk då att Papi är en sorglös skepnad med en perverst hög uthållighetströskel - monsterbarnet hittade dock en infallsvinkel i samband med utövandet av butiksgolvs-SM i klädsim. Arenan för detta klädsim utspelades sig på klassisk mark i form av entrespärrarna in till butiken - till övriga kunders stora jubel... not.

Annars har dagen gått sin gilla gång med läsning, vila och lite bus. Däremellan har undertecknad kommit till den fasansfulla insikten att jag inte riktigt lever som jag lär längre. Någon gång way back på högstadiet hade jag en period där jag ofta ljög eller kom med halvsanningar för att ställa mig själv i bättre dager eller för att dölja tillkortakommandet med bristen på vissa statusprylar. Denna attityd och hållning var naturligtvis inte hållbar i längden och jag tog ganska tidigt beslutet att en gång för alla droppa den avarten av beteende - det blev enklast så. Okej då - någon vit lögn här och där för att hålla AK på gott humör har kanske slunkit emellan... men det är ju mest helbrägdagörelse.







Nåväl, hur som helst så har eder ceremonimästare av blogg en paradoxal pseudohobby som går ut på att delta i opinionsbildningar- och mätningar på nätet. Ett intresse som från början bottnade i en sorts övertygelse om åsiktsfrihet och konsumentens makt - men som under resans gång retarderat till en falsk förebild för att åtnjuta pluringar, korinter och värdepoäng. Den svarta själ som Papis kropp omhuldar och försvarar har nu sjunkit så lågt att den sitter och ljuger ihop svar för att grow richer. I takt med att institutens urvalskriterier likt sanskrit utkristalliserat sig så har Papi genomskådat charaderna. Och deltar därför falskt sanningsenligt med pricksäkerhet kring både snus, tamponger och bantningsmedel.


Jag säger som Simon Harris... Bass, how low can you go?